Life




Vet att jag håller mig undan en hel del nu..
Saknar er jätte mycket.. Men jag e snart tillbaka...




Sov gott..

oälskad och värdelös.

En tanke...

Det slog mig faktiskt nu.
Jag har faktiskt varit frisk i mer än ett år nu.
Det är en helt otroligt grym känsla!
Jag kan helt ärligt klappa mig på axeln och säga till mig själv att fy fan vad jag är BRA!!!

För cirka ett år sedan så låg jag på sjukhus.
Min älskade vän Amanda var med mig.
Hon låg bredvid mig i sked på båren och sov med mig medan vi väntade på att min arm skulle sys ihop.
Jag var helt utmattad av mitt anfall av panik-ångerst som ja hade tidigare på kvällen.




Eftersom att det även kom in en bil olycka där innan så fylldes sjukhuset snabbt i panik och alla sprang överallt.
Efter tolv timmar kom kirurgen till mig.
Tryckförbandet hade torkat fast i de djupa såren men av skulle de!
Vi började ju givet vis med varmt vatten.. 
Såren var dock för djupa och vi räknade till tre i omgångar tillsammans och slet upp sår för sår.
Fy fan vad jag skrek!

Väl tillbaka på båren igen så var de dags för bedövnings-sprutor och nål och tråd.
Kirurgen sa att jag hade haft väldig tur!
Jag hade missat pulsårdern med ca en halv millimeter.

I rummet bredvid var de en dotter och en mor som grät kopiösa mängder.
Det kom in en sköterska och sa att de var tvungna att skynda sig med att sy ihop mig då 
flickan bredvid hade träffat pulsådern.
När jag låg där så förstod jag henne på ett sett..
När jag tänker på det idag ett år senare så får jag ont i hjärtat.

Kirurgen bad mig vänta en liten stund då hon bara skulle in en snabbis i andra rummet och sy ihop pulsådern på tjejen i rummet bredvid.
En sköterska kom in till mig för att hålla ett bra tryck på min vänstra arm.
Kirurgen var snabbt tillbaka.

Väl färdig så fick jag remmisser till psykologer och dylikt.
Dock visste jag redan då att någon psykolog kommer jag ej få då jag ej fått de på några år då de e sådana fruktansvärda köer.

En gemensam vän till mig och Amanda kom även för att hämta upp oss.
Magnus heter han.
Honom har jag suttit och haft långa samtal med på nätterna då jag varit ledsen och kännt att livet inte e något att ha
Han har varit ett stort stöd för mig och han är en av de personerna som betyder mest för mig.

Idag mår jag som sakt bra.  

Vännerna som stöttade mig och hjälpte mig då betyder allt för mig!
Jag är kanske dålig på att visa det men jag vet att ni vet.
Att ni har orkat hjälpa mig att komma ur de svarta hål jag var i betyder oerhört mycket och ingen kan ersätta den känslan.
Ni förblir och kommer alltid vara i mitt hjärta!

Det här var ca lite mer än ett år år sedan och då var jag så dålig att ett jobb kunde jag ej behålla.

Värst var nog dock allt när jag bodde i Karlstad.
Tyvärr ska ja ej ge psykiatrin där några som helst plus i kanten snarare minus.
Där var de nog ett av de värsta tiderna i mitt liv.
Efter ett sexuellt övergrepp i centrala Gbg blev jag folkskygg och förstod ej varför.
Jag pratade inte med någon och de var jobbigt att änns gå till affären för att jag tyckte 
att jag var så ful och de var därför alla tittade på mig.
Psrykiatrin i Karlstad gav mig nya och starkare tabletter vilket jorde mig apatisk.. 
Dock var strävan innom mig att bli bra enormt stark men jag visste bara inte hur och just då var jag ensam.



I och med min uppväxt med min pappa som ej kunde hantera alkohol och gjorde otroligt dumma saker mot både mig och mina syskon utan att tänka ett steg längre har påverkat mig otroligt.
jag vet hur det är att känna mig oälskad och värdelös och orden jag älskar dig har bara varit tomma ord hos mig.

ja så efter det sexuella övergräppet blev ju saken ej bättre.

Jag sitter i en hörna i mitt kök  i karlstad.
jag är rädd.
Jag ser mig själv i mina tankar öppna upp min arm med en köks kniv.
Gud vad skönt det hade varit.. 
Låta allt blod rinna ur mig somna in och bara försvinna.
Ja för jag visste ju faktiskt att ingen hade saknat mig.
Att se en människa gråta över mig och vilja kämpa för mitt liv betydde inget för mig just då.
Jag har ju faktiskt lärt mig att sådant e bara tomma ord och att senare skulle denna människan vända sig om och inte tänka mer på mig.
Så här apatisk blir man om man äter ångestdämpande för länge.
Alla gifter går även ut i huden och gör att man får enormt mycket finnar.
Jag hatade dom!
Jag ville riva sönder mitt ansikte och jag har även ett svagt minne av att jag faktiskt har tagit en kniv och skurit i de.
Dock inte djupt.
Jag ser mig i spegeln och börja gråta ännu mer och frågar mig själv varför ingen kan älska mig.. 
varför jag e ensam och varför jag sitter här.
Paniken kommer och de ända orden jag kan säga innom mig och högt är: Jag inte orkar mer!!
Jag upprepar orden andfått då jag har svårt att andas.
Hjärtat slår snabbare och snabbare.
Jag får syrebrist och jag blir genast rädd för att svimma.
Paniken gör att jag tar en kniv och skär mig med den.
För gör det ont någon annan stans så ägnar jag tankarna mer åt det och jag slipper tänka för en kort stund att jag är oälskad och värdelös.



Såhär har jag mått sedan liten upp till 22, 23

Jag slutade där efter med tabletterna efter att en man i Grekland gett mig styrka och sakt att jag ej behöver äta dom.
Där efter sa en väninna till mig som jag bodde med här i Gbg ett tag att jag måste sluta för att ja beter mig och ser ut som ett vrak.
Dock mådde hon heller ej så bra just då och vi drog mer ner varandra än att lyfta upp varandra.
E godvän till oss båda tog mig under hans vingar och lät mig bo i hans hus i gästrummet tills ja mådde bättre.
Vi bestämde oss att jag ska försöka sluta med tabletterna.
Jag blev bokad os hans privatläkare här i centrala Gbg.
Jag berättade om  mina mediciner och att jag ville börja trappa ner.
Han blev genast mycket arg och undrade vem som gett mig dessa tabletter och att ja gått på dom i över 2 år e totalt vansinnigt.
Han skrev ut tabletterna så ja kunde börja trappa ner
.
När jag hade gått ringde han min vän som jag bodde hos och tackade honom för att han fått mig till att trappa ner.
Läkaren var fortfarande arg och berättade för min vän att hade ja fortsatt med dom så hade han tippat på att jag hade levt i ca ett halvår till inte mer.
Han berättade om alla biverkningar som man får när man trappar ner så vi skulle veta hur vi skulle hantera det.
Biverkningarna var många.

Här e några av de jag fick:

Dessa e vanliga:

 

Huvudvärk, kraftlöshet, aptitlöshet, viktpåverkan, buksmärtor, svettning (inklusive nattliga svettningar), yrsel, sömnstörningar (bl a mardrömmar), slöhet, darrningar, förvirring, myrkrypningar, stelhet i kroppen, ångest, nervositet, halsbränna, illamående, kräkningar, förstoppning, muntorrhet, hudutslag, blåmärken, gäspningar, ökad kolesterolhalt i blodet (vid långtidsbehandling och höga doser), minskad sexlust eller andra sexuella funktionsstörningar, svårigheter att kissa, förhöjt blodtryck, blodtrycksfall när man reser sig hastigt, snabb hjärtrytm, blodvallningar, svårighet att läsa finstilt text, förstorade pupiller, synstörningar.

 

Mindre vanliga:

som jag fick

 

Svullnad (p g a vätskeansamling i vävnader), onormala muskelrörelser, mani, hallucinationer, likgiltighet, oro, smakförändring, tandgnisslan, ökad hudkänslighet för solljus, , magkatarr, diarré, onormala leverfuntionsvärdeno, lågt blodtryck, svimningar,tinnitus (öronsusningar).

 

Sällsynta:

som jag fick

 

Påverkan på hjärtrytmen, stelhet, krampanfall, personlighetsförändring,  akatisi (känsla av rastlöshet och oförmåga att sitta/stå still).

 

Mycket sällsynta:

som jag fick.

 

(förekommer hos färre än 1 av 10 000 användare):

 

delirium (akut förvirringstillstånd), ofrivilliga rörelser, rörelsesvårigheter/smärtsamma rörelser (dyskinesi), ökad muskelspänning (dystoni),  klåda, muskelpåverkan (rabdomyolys), 


Även sällsynta fall av vaginalblödning, mag-tarmblödning och övriga hud- och slemhinneblödningar har rapporterats.

Men det fick jag ej.


 

För att må som jag gör idag har jag läst mycket böcker om hur man hanterar dåliga tankar.
Självkänsla NU,
Att välja Glädje av Kay Pollak är också en kanon bra bok som har hjälpt mig.
Även om man ej lider eller har lidit av en sådan stark ångerst som jag har burit på så tycker jag att alla borde läsa böckerna.
För mår man bra, Varför inte göra valet att lära sig att må ännu lite bättre..=)

Vill även Tacka Magnus på Sportlife som sponsrat mig med ett träningskort!
Att träna är mycket viktigt! 
Att hålla uppe endorfin nivån med träning är det bästa alternativet som fungerar bäst för mig! 



kommentera gärna!

Jag blir glad för alla åsikter!
Samt alla frågor och svar Så tveka ej att ge mig och andra din åsikt.

Kramar på er alla!







RSS 2.0